Alla borde ha en mentor i karriären

När jag blev ombedd att skriva ett gästinlägg på Soppa på en Spik blev jag självklart jätteglad. Och smickrad. Det är jag som är Rebecka och jag har bloggat mig till jobb med min digitala cv på toppenjobbet.nu.

När jag läste till ingenjör var det ett himla ståhej kring kvinnliga nätverk. Jag dissade hela idén och det står jag fortfarande för. Kvinnliga nätverk är tramsiga. Åtminstone om det enda som håller ihop gruppen är könet. Jag gillar konceptet med en äldre och mer erfaren mentor som man kan lära av, men i min bok är det möjlighet till erfarenhetsutbyte och personkemi som ska styra valet. Inget annat.

När jag sökte jobb funderade jag mycket kring Arbetsförmedlingens erbjudande om jobbcoach. Först kom jag fram till att jag inte att jag behövde någon. Jag hade redan bra ansökningshandlingar och bloggen. Redskap som tog mig till intervju. Efter ett tag kom jag fram till att alla faktiskt borde ha en mentor i karriären. En vuxen person som lyssnar och delar med sig.

Så, varför inte ta del av erbjudandet när det serveras?

Jag kontaktade några olika coachföretag för att höra vad de kunde erbjuda just mig. Främst på nätverksplanet och hur de gifte ihop sin headhunting/rekryteringsverksamhet med coachningen. Några hade bra erbjudanden. Andra sämre sett utifrån mitt perspektiv. I ungefär samma veva körde jag en drive på toppenjobbet och mailade 300 coacher i Stockholm. Syftet var inte att skaffa en coach, utan att marknadsföra bloggen och sprida inspiration. Responsen var positiv och flera hörde av sig. Några ville att jag skulle köra frilans inom marknadskommunikation. En hojtade ”Vem har du som coach? Du kan ju redan allt”. En annan ville att skulle bjuda honom på kreativa verksamhetsidéer under ”coachningen”. En skarp kvinna hörde av sig med ett budskap som stack ut. ”Jag coachar främst akademiker och alla jag coachat har fått jobb”. Kaxigt, tänkte jag, och bestämde mig för att stämma möte trots att jag egentligen valt ut en annan coach.

Kristina och jag träffades och klickade direkt. Det bästa var inte själva coachningen, utan sparringpartnern. En utomstående person att bolla idéer med och inspireras av. Vi hann med två intensiva och kreativa möten, sedan fick jag jobb. När vi firade över en lunch passade jag på att fråga om hon ville fortsätta hålla kontakten och vara min mentor. Det ville hon.

Med Arbetsförmedlingens jobbcoachprogram har jag träffat en fantastisk person som kan lyfta mig och ge mig värdefull insikt. Som jag kan bolla idéer och karriärdrag med. Och som jag förhoppningsvis kan inspirera och hjälpa med tips och erfarenheter. Två huvuden i fruktbar samverkan. Jag har valt min mentor baserat på personkemi, skicklighet och erfarenhetsutbyte. Den personen råkade bli en kvinna.